Nu här på morgonen för en liten stund sen under Neos morgonrutiner uppstod det en situation som varken jag eller Neo tidigare upplevt. Sitter här med salta lyckotårar rinandes ner för mina kinder. Känner att ord inte riktigt räcker till just nu men jag ska göra mitt absolut bästa för att kunna förklara så bra som det bara går!

Neos CP skada påverkar hans vänstra sida. Armen/handen är den delen som är mest drabbad. Den är stel och svår att kontrollera för honom. Han greppar aldrig med vänstern utan det är högern som bidrar med detta. Han gör spegelrörelser. Det vill säga att han gör samma sak som högern gör och den kommer upp då och då som stöd tex när han ska plocka upp en boll.

Nu kommer jag till morgonens händelse.
Han låg ner på golvet för blöjbyte och samtidigt frågade jag honom om han kunde knacka och tog tag i hans vänster arm för att vissa. Sen frågade jag frågan igen och han börjar knacka med vänstern. Det har han aldrig gjort förut och inte på kommando. Först gjorde han det när han högerarm var låst men lite senare gjorde han det med högern fri. Jag satt i chock och den rena skära lyckan var obeskrivbar därav bristen på ord.

Jag har märk att under hans inhalationer har vi låst högern för att han inte ska ta av sig masken och även då har vänstern kommit upp för att försöka ta över den låsta högerarmen. Han har svårt att kontrollera rörelserna och vinklar vänstern inåt likaså handen och näven har en tendens att knyta sig. Men han försöker verkligen, kämpar!
För han så finns det inget som är omöjligt.

Detta är ett magiskt minne som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Som man plockar fram då och då.
Fäller lyckotårar för.
Som man kan leva på i evighet.
Just nu är det de enda sättet jag kan beskriva detta på...