Minnen
Jag förstår vad du beskriver. Minsta lilla grej kan sätta igång minnena, å ofta förenas de med gråt. Det ligger verkligen obearbetat långt där bak ... Fick ni nått "stöd" efteråt å bearbeta allt som hänt? Känner faktiskt att vi inte fått så mycket sånt stöd =( Det var ju väldigt katastrofartat och man var ju nära att stryka med själv .... usch.
KRAM
http://snostjarna.blogspot.com
Såg det jag med, tänkte på er då.
Usch jag förstår dig :/ men bra att gråta ibland!
Jag skulle vilja försöka förstå, men de är som du säger svårt & jag tror inte att man lyckas för ens de händer en själv. Jag är så otroligt glad för er skull, & ni som familj har haft en sånt styrka & vilja att det ska gå =)
Det är otroligt vilken livsvilja dem små liven har. Det är som du skriver: Man måste uppleva för att förstå. Ni har verkligen haft en otrolig resa framför er och ärligt talat så förstår man ju inte hur ni orkat.
Man gör allt för sina barn visserligen men ändå... Jag vet inte hur jag skulle klara det.!!
tårarna rinner....så fint skrivet av dig! Kan tänka mig att det måste varit megatufft det som ni fåt gå igenom, all den oron för vad som skulle hända, ovissheten. Tack och lov så gick ju allt bra och ni har nu en jättesöt liten Neo!
By the way....gjorde ett experiment med min vagn och den gick att vända på hahahhahaha jag tror jag börjar att bli senil hahahhaha
/Kram Zandra (musensmamma på bilddagboken.se)