Vi fick svar från Neos höftröntgen här om dagarna.
Det påvisade normala förhållanden så oerhört skönt.
Trycket i bröstkorgen lättade rejällt.
Den alllra bäst julklappen vi kunnat få.
Så nu kan vi avsluta detta år i lugn och ro, inga läkarbesök ingenting.
Vi får ta dessa tider till att bara njuta av nuet för i början av nästa år drar allt igång igen
och det med buller och brak.

• Logoped, uppföljing av tecknandet.
• Datortomograf av hjärna under narkos (nått vi bävar för mycket) för att se om det krävs yttligare en shunt omställning.
• Återträff med neos handkirurg för bestäma om det blir botox.Även botoxbehandlingen blir under narkos.
• CPUP (cerebral pares uppföljningsprogram)
• Ögon tid hos en ortopedist.
• Försöka få tag på neos arbetsterapeut angående barnvagn.
• Uppföljning av Neos matträning.
• Uppföljning av neos astma.
• Sen blir det antagligen mer vattengymnastik.
• Träff med kuratorn.
• Påbörja dagis för neo på allvar och det kanske blir så att neo kommer behöva en resurs. Så då blir det ännu mer möten.

Det är de som jag vet nu på rak arm sen tillkommer det säkert nånting på vägen.
Lika bra att ställa in sig på det.
Massa frågor klungar ihop sig i huvudet så jag ska nog ta och sätta mig och skriva ner alla för att inte glömma.

Ibland känner jag när ska min älskling bara få vara barn?
Barn ska inte behöva gå igenom sånt här.
Jag vet redan svaret på min fråga och det gör mig ledsen.
En ledsenhet som sätter sig direkt i hjärtat som en stor iskall sten.
Jag försöker göra dagarna så "vanliga" som det bara går men jag vet att jag misslyckas.
Vi är en vanlig men ändå oerhört ovanlig familj så är det bara. Det har jag accepterat för länge länge sedan
men ibland kommer den iskalla stenen och gör sig tillkänna lite mer än vad den brukar.
Men så måste det få vara ibland...