Öppnade ett brev från karlstads sjukhus för ca 2 veckor sedan.
De första orden som mina ögon kändes som en ordentlig käftsmäll.

"Datortomografi av hjärna under narkos"

Magen vände sig ut och in och jag kände bara ren oro och panik.
Jag fullkomligt hatar narkos och nedsövning och allt vad det nu än heter. Neo har blivit sövd många gånger och det har aldrig varit några komplikatoner men det spelar ingen roll för jag blir lika stel av fasa varendaste gång.

Förra gången fick neo lugnande och det gick bra. Det var ok men ändå väldigt jobbigt.
Man tänker alltid det värsta. Tänk om han aldrig vaknar upp igen. Förstår att det låter fruktansvärt milt beskrivet men det går inte att rå för att den tanken cirkulerer där uppe.
Neo är mitt allt utan honom existerer inte jag. Jag skulle aldrig vilja forsätta leva utan honom.

Anledningen till denna röntgen är för att kolla upp neos shunt. Den funkar bra men dom ska kolla upp eftersom neos huvudomfång fortfarande inte ökat nämnvärt trotts omställningen som gjordes i mars detta år.
Det bästa vore ju att man kan minska flödet i shunten yttligare för i sådana fall så får neo det lägsta tryck man kan ha innan man stänger av den helt. Oavsett om han kommer behöva den i framtiden så kommer den allt finnas i neos huvud.

Det spelar ingen roll hur många gånger man fått genomgå det.
För det blir aldrig lättare
ALDRIG!